Här är dagens sanning: Soppor smakar aldrig så bra som de gör om hösten. Punkt.
Hembakta grahamsbaguetter!
Måste säga att Vegusto tagit fram en riktigt schysst ost, och det som gör störst intryck är att den faktiskt smakar väldigt ostigt. Krämigt. På minussidan hamnar nog priset samt att jag tycker att den skulle kunna smaka lite, lite mer valnöt. Men allt som allt ett riktigt gott ostalternativ, 4 av 5 glada kossor får den!
Soppor hör ju egentligen hösten till men, på regniga dagar och när det ekar tomt i plånboken får de såklart gästspela även på andra säsonger. Åtminstone när jag står i köket.
...och koka...
...och koka tills de ursprungliga beståndsdelarna knappt går att urskilja mer och violà, du har din fond.
Ja, jag hoppas sannerligen att detta verkligen är vinterns sista soppa. Inte för att jag är trött på soppor, men tycker att det börjar bli dags för vintern att maka på sig lite. Våren vill ju också vara med i bilden och vintern har varit så självupptagen och inte brytt sig om sina kompisar. Oh well, soppan håller mig varm så länge.
Idag är det söndag. Oavsett om helgen varit pluggfylld eller till bredden fylld av festligheter, tjo och tjim och gott folk kan det kännas bra att käka något fräscht och nyttigt på den så kallade vilodagen. Om inte annat bara för att palla med måndagen. Inte för att jag är en extrem måndagshatare men att gå upp ur sängen när man måste istället för när man vill är alltid en omställning. Jag slängde ihop en kikärtssoppa!
Norskt havregrynsbröd
Här kommer en krämig champinjonsoppa som funkar finfint som förrätt, alternativt som ett lättare mål om man serverar det med några schyssta mackor med gött pålägg på.
För några dagar sedan lagade jag en lätt och fräsch soppa. En riktigt grön en. Jag gillar färgen grönt, den färgen har någon positiv energi som den för med sig och smittar av sig på allt och alla tycker jag. Och då menar jag inte som en metafor för den gröna revolutionen eller något sånt (även om den också är särdeles positiv); majoriteten av mina t-shirts är gröna, min favoritkavaj är grön, ravinen är grön, mitt favorit lp-omslag är grönt, ja jag kan fortsätta ett tag till. Dessutom behöver man ju lite grönt när löven börjar svika, eller jag behöver sannerligen det.
Ibland spelar jag in väldigt mycket under kort tid (allra oftast om somrarna) och när det blir intensivt blir jag lite annorlunda än jag är i vanliga fall. Jag använder mig mer av rutiner och mantran och liknande för att inte behöva fokusera på oväsentligheter. Smart eller dumt - jag vet inte, det är ingen uttänkt teknik det bara blir så. Sommaren 2009 var en sån sommar, men med ett undantag. Jag vred det hela ett extra varv och experimenterade fram den officiella maträtten till det alster som just då producerades;
Om jag är fattig eller snuvig så är det goda chanser att en kastrull till bredden fylld med denna soppa står på min spis. Eftersom löven är gula och vi redan är inne i oktober så har såklart tillfälle givits till denna simpla men underbara rätt. Detta är förövrigt en smått modifierad version av ett av de första recepten som jag fastnade för back in the days när jag turned veg.
Fräs lök i rikligt med olja, hacka övriga grönsaker o låt dom vara med och leka, häll på sojasås. Låt ingredienserna steka riktigt länge så att bitarna blir ganska mjuka, häll på sesamolja. Häll på vatten och låt koka en stund. Mixa slät med en mixerstav och smaka av med salt och peppar. Jag hittade lite naturell soyghurt i kylen så en klick fick vara med och då kunde jag ju inte motstå att strö över lite solroskärnor också.
Fräs lök och oregano i rikligt med olja, hacka och tillsätt potatis och morötter. När det börjar lukta gott från kastrullen och sakerna som ligger och fräser börjar få lite färg kan man kasta ner hackad rättika, pressad vitlök och en uppskuren tomat också. När alla bitarna i kastrullen börjar mjukna hälls borlottibönor och dess spad ner tillsammans med lite kokosmjölk. Häll så småningom på vatten och låt koka en stund. Mixa slät med en mixerstav och smaka av med kryddorna.
