Polenta är, när det tillagas rätt, nästintill helt obeskrivligt gott. Dock så tycker jag att det är lite som att gå balansgång när det kommer till att tillaga polenta, ständigt vippas det fram och tillbaks mellan succé och misslyckande. Resultatet är oftast smått oklart fram tills att första tuggan tagits. Av denna anledning har jag varit hiskeligt dålig på att experimentera med polenta. Varför äventyra någonting som är svårt och oberäkneligt på grundnivå? Men kanske är det just där jag tänkt fel? Minimalism är ju inte nödvändigtvis det mest simpla. Kanske behöver jag bara lite utflykter i polentaland för att bli mer säker...
Sist så kavlade jag upp ärmarna och tänkte att: "Nej, nu kokar jag polentan i sojamjölk istället för vatten, kryddar upp med mer chermoula än socialstyrelsen rekommenderar och rostar polentan i stekpanna när den svalnat och stelnat istället för att steka som jag brukar göra i vanliga fall...". Skjut från höften.
Kan bara säga som så att det blev krämigt och frasigt på samma gång och det kändes som en av mina topp 5 polenta-upplevelser. Och det säger inte lite det. Sen var det i och för sig väldans trevligt med bladspenat, kikärtor, körsbärstomater och rött äpple till, men polentan var nog ändå tallrikens gigant.
Blomkåls&cashewpuré
